Some deep shit...
Det slog mig igår att på fredag har jag varit singel i ett halv år...
Och jag har klarat mig alldeles utmärkt men tänk att det redan gått ett halvt år.
Något jag inte klarar av är folk som är dubbelmoraliska, speciellt när det gäller inom ämnet förhållanden.
Folk som gör slut och säger att det är för gott men sedan blir tillsammans igen en vecka senare, eller folk som mår dåligt i ett förhållande och säger att nu får det räcka med dom gör ingenting åt det. Och en ruplik som är vanlig i dessa sammanhang som jag själv har användt är: Det är inte så lätt, han/hon är min första största.
Kom inte till mig och berätta om ditt förhållande och säger en sak men sedan gör en helt annan för det är för jobbigt, för ingen förstår. Jag förstår! Jag har varit där själv och tro mig...det är jobbigt. Över 3 år spenderade jag med min första och än så länge största kärlek men det blir bättre. Det ser kanske mörkt ut i början, jag trodde på fullaste allvar att jag skulle bli depprimerad i flera månader efter att vi gjort slut men så blev det inte. Klarar jag det så varför skulle ingen annan.
Dom som verkligen känner mig vet hur mycket han betydde för mig så detta är ingen sådan situation där han inte var någonting och det knappast var jobbigt att förlora honom så därför kan jag säga: Klarar jag det så gör ni det också.
Man är nog starkare än man tror men man inser inte det från man går igenom något som kräver styrka. Människor i ett förhållande är trygga och är rädda för att vara ensamma igen. Men är det verkligen kärlek om man har personen som ett "safe card".
Jag har inget emot att lyssna på folk man nyss mött eller mina vänners förhållande. Men när någon öppnar upp sig så tar jag det som ett tecken på rådgivning eller att man behöver bara någon som lyssnar. Jag ställer mer än gärna upp på båda men om den personen tar ett beslut om att lämna deras partner eller något annat, det är då jag blir upprörd när det faktiskt inte blir så att dom gör slut.
Bara för jag har blivit singel så betyder inte det att jag är helt "anti kärlek". Jag vill bara att folk ska vara lyckliga, jag blir upprörd för deras eget bästa, jag vill inte höra om hur dåligt behandlade folk blir i ett förhållande...speciellt inte mina vänner. Därför hoppas en liten bit inom mig att dom tar min upprördhet på rätt sätt, att dom inser att jag måste ju bli upprörd av någon anledning. Men vill dom stanna med varandra så ska dom självklart få vara det men snacka inte en massa då.
Det kanske finns en annan anledning till varför vissa är så öppna med sina förhållande och är inte ett dugg rädda om att säga något dåligt om sin partner. Dom kanske vill ha lite drama i sitt förhållande men ändå ha kvar sitt förhållande, lite som att ha en kaka och få äta den också. Jag vet inte, jag var helt tvärt om. Jag ville inte någon skulle tycka illa om han så jag dela inte med mig om för mycket. Folk dömer, that's it. Och vad förväntar sig folk när dom håller på med dubbelmoral eller går fram och tillbaka?
Ta ett beslut och stå vid det!
Det har jag...
Och jag har klarat mig alldeles utmärkt men tänk att det redan gått ett halvt år.
Något jag inte klarar av är folk som är dubbelmoraliska, speciellt när det gäller inom ämnet förhållanden.
Folk som gör slut och säger att det är för gott men sedan blir tillsammans igen en vecka senare, eller folk som mår dåligt i ett förhållande och säger att nu får det räcka med dom gör ingenting åt det. Och en ruplik som är vanlig i dessa sammanhang som jag själv har användt är: Det är inte så lätt, han/hon är min första största.
Kom inte till mig och berätta om ditt förhållande och säger en sak men sedan gör en helt annan för det är för jobbigt, för ingen förstår. Jag förstår! Jag har varit där själv och tro mig...det är jobbigt. Över 3 år spenderade jag med min första och än så länge största kärlek men det blir bättre. Det ser kanske mörkt ut i början, jag trodde på fullaste allvar att jag skulle bli depprimerad i flera månader efter att vi gjort slut men så blev det inte. Klarar jag det så varför skulle ingen annan.
Dom som verkligen känner mig vet hur mycket han betydde för mig så detta är ingen sådan situation där han inte var någonting och det knappast var jobbigt att förlora honom så därför kan jag säga: Klarar jag det så gör ni det också.
Man är nog starkare än man tror men man inser inte det från man går igenom något som kräver styrka. Människor i ett förhållande är trygga och är rädda för att vara ensamma igen. Men är det verkligen kärlek om man har personen som ett "safe card".
Jag har inget emot att lyssna på folk man nyss mött eller mina vänners förhållande. Men när någon öppnar upp sig så tar jag det som ett tecken på rådgivning eller att man behöver bara någon som lyssnar. Jag ställer mer än gärna upp på båda men om den personen tar ett beslut om att lämna deras partner eller något annat, det är då jag blir upprörd när det faktiskt inte blir så att dom gör slut.
Bara för jag har blivit singel så betyder inte det att jag är helt "anti kärlek". Jag vill bara att folk ska vara lyckliga, jag blir upprörd för deras eget bästa, jag vill inte höra om hur dåligt behandlade folk blir i ett förhållande...speciellt inte mina vänner. Därför hoppas en liten bit inom mig att dom tar min upprördhet på rätt sätt, att dom inser att jag måste ju bli upprörd av någon anledning. Men vill dom stanna med varandra så ska dom självklart få vara det men snacka inte en massa då.
Det kanske finns en annan anledning till varför vissa är så öppna med sina förhållande och är inte ett dugg rädda om att säga något dåligt om sin partner. Dom kanske vill ha lite drama i sitt förhållande men ändå ha kvar sitt förhållande, lite som att ha en kaka och få äta den också. Jag vet inte, jag var helt tvärt om. Jag ville inte någon skulle tycka illa om han så jag dela inte med mig om för mycket. Folk dömer, that's it. Och vad förväntar sig folk när dom håller på med dubbelmoral eller går fram och tillbaka?
Ta ett beslut och stå vid det!
Det har jag...
Design av: JOANNA LICIOUS