Jag tror inte det är många som förstår mig helt och hållet.
Kanske är det mitt eget fel?
Men jag känner mig så ensam ibland och det känns så sorligt att sitta här och skriva det, men jag behöver verkligen skriva av mig!!!

Jag säger inte att jag är ensam, utan jag känner mig jävligt ensam. Och detta gäller mest vännerna och mig.
Om jag inte haft min familj och Henrik vet jag inte vad jag hade gjort.
När jag umgås med kompisar så tänker jag ständigt på att mina vänner måste ha roligt med mig, att vi måste göra något minnesvärt. Det är väl klart att man vill sina vänner ska prata om det senare för att dem hade det så bra just den dagen men jag tror redan jag vet vad felet är i denna situationen...jag tänker för mycket på det. Jag borde egentligen bara go with the flo.
Men det är inte så lätt för mig längre. Eftersom jag har haft världens bergodalbana med mina vänner så har jag tappat själförtroende på vägen, a lot!
Jag menar...jag har ingen bästa vän längre, ingen ringer till mig på kvällarna för att prata mer, det är sällan folk frågar ifall vi ska umgås. Kom igen, så borde det inte vara...eller?
Detta kanske bara är att jag har stigit ifrån min bekvämhetszon. Det livet jag lever nu är mycket annerlunda från det jag levde innan. Istället för att jag har en bästa vän så har jag många nära.
Tänk ändå så långt jag kommit på vägen, lärt mig stå upp för mig själv, stå på egna ben osv. Allt bråk och svek kanske inte bara var bortkastat.
Så som jag ser det nu när jag skriver upp det så har jag två sidor, den starka Elna och den som är sårbar.
Jag gillar att vara ensam, faktiskt...inte i skolan men hemma! Då har jag inga problem men det är just i skolan och när jag umgås med folk.
Ush, fyfan vad jobbigt det är egentligen att skriva detta...det kommer inte ut rätt och jag har tappar bort mig totalt nu...skit samma. Glöm vad jag sa, men jag tänker spara det ifall jag skulle vela göra om detta...