Nu känns det som kunskap igen, jag kanske bara är paranoid men jag kan inte förneka mina känslor. Det var just detta med att börja om på nytt, på gymnasiet och slippa denna känslan. Det jag inte förstår är vad som har gjort att det blivit så eller varför jag känner såhär, är det jag kanske?
Jag hatar egentligen att prata och skriva sånt här för jag tror folk tar det som att jag tycker synd om mig själv och vill att de ska bry sig också...så är det verkligen inte. Jag vill bara att mina vänner ska förstå mig men jag tror inte alla tar det på allvar och det är då jag ångrar att jag någonsin sa något.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle sitta här och känna på detta viset, inte efter hur jag hade det innan och det är det som stör mig, att jag vet inte vad skillnaden på då och nu?!
Dagar som denna, då håller jag bara det inom mig och väntar tills nästa dag för oftast så brukar det bara handla om att jag har en dålig dag.
Jag kommer ångra att jag skrivit detta men jag behövde skriva av mig och jag hoppas att jag kan relatera och komma ihåg vad jag menar när jag någon gång tittar tillbaka till detta.
Godnatt!

Jag har blivit sviken, så många gånger att jag börjar vänja mig vid det. Det är då det har gått för långt men vad gör man?
Jag sitter i en situation där jag känner mig kluven, jag känner innerst inne att den personen har svikit mig på ett sätt och jag vill egentligen säga det till den personen men jag känner också att jag inte har någon rätt till att säga det eftersom att vi inte ses så ofta mer. Dock vet jag att hade situationen varit tvärtom så hade den personen brutit vår kontakt helt, fast det vet jag bara pga äldre händelser...jag vet knappt hur den personen är idag. Därför håller jag det inom mig, tror faktiskt inte att det hade gjort någon större skillnad om jag sagt det!